Vad är då här?

För drygt två månader sedan beskrev jag hur jag hade hamnat här, men vad är då här? Det jag pratar om är fortfarande den nyfunna tryggheten i att uttrycka mig konstnärligt och ta plats på scen. 

Det jag insett sedan sist är att det inte bara är jag som har fördomar om min egen förmåga. Det kanske rentutav inte är jag som har de största fördomarna, även om det känns så. För hur ofta är det inte andra som tror och tycker saker om vad jag förmår och inte förmår? Du har inte rätt kropp för det, rätt kön, rätt bakgrund. Ibland sägs det rakt ut, men oftast finns det inlindat i till synes vänligt menade råd eller sägs bara mellan raderna. Det är väldigt få som faktiskt tror att jag är rätt för att uttrycka mig och stå på scen, även nu när jag har gjort det.

Det finns en djupt rotad övertygelse om att de som kan uttrycka sig konstnärligt och ta plats på scen måste följa strikta former, och där passar de flesta av oss inte in. Och då är det inte så underligt att tro att en inte kan. Att inte vara rätt blir lätt att inte ha rätt och helt plötsligt har jag inte rätt att uttrycka mig konstnärligt.

Vad är då här?

Jo, det är ett sammanhang där detta ifrågasätts - ställs upp och ner - och en annan verklighet blir möjlig. En av de viktigaste delarna har för mig varit att detta sammanhang innefattar personer som redan har rätt, som är s.k. professionella konstnärer; dansare, musiker etc. Att de som jag anser ha rätt tror på mig och gång på gång raserar min egen bild av att jag på något sätt inte skulle ha rätt, att jag inte skulle vara rustad för att uttrycka mig konstnärligt och ta plats på scen.

Hannes Edström