Det är en av de sista planerade föreställningarna av föreställning Hi-Hat Xpres och jag är knappt nervös alls. Känner mig trygg i det här, vet vad jag ska göra, utan att egentligen behöva dubbelkolla. Kanske ännu viktigare, jag vet att det är bra, jag är nöjd. Så, hur hamnade jag här? Mitt i fantastisk fartfylld scenkonst utan att vara speciellt nervös.
Frågan blir intressant först i relation till mitt förflutna, jag som under större delen av mitt liv intalade mig att jag inte har någon taktkänsla, att jag inte kan sjunga eller spela något instrument, än mindre dansa. Något har alltså förändrat mitt sätt att se på mig själv och vad det innebär att till exempel dansa. Jag har i mångt och mycket en gammal vän att tacka för det; Emil. För det var tillsammans med Emil som jag hamnade i ett sammanhang där konceptet om rätt och fel var mindre viktigt och våra individuella olikheter sågs som intressanta möjligheter som fick ta plats och blomma ut.
Frågan blir intressant först i relation till mitt förflutna, jag som under större delen av mitt liv intalade mig att jag inte har någon taktkänsla, att jag inte kan sjunga eller spela något instrument, än mindre dansa. Något har alltså förändrat mitt sätt att se på mig själv och vad det innebär att till exempel dansa. Jag har i mångt och mycket en gammal vän att tacka för det; Emil. För det var tillsammans med Emil som jag hamnade i ett sammanhang där konceptet om rätt och fel var mindre viktigt och våra individuella olikheter sågs som intressanta möjligheter som fick ta plats och blomma ut.
Jag gick ett tiotal kurser med Share Music, först tillsammans med Emil och sedan även själv. Det var fantastiskt! Jag var helt salig, kände hur jag växte och växte. Och växt måtte jag ha gjort, för nu står jag ju som sagt helt plötsligt mitt på scenen, själv framför publiken, helt trygg, nästan i alla fall. Så Emil, min fina vän, jag vill tacka dig för chansen jag har fått, att upptäcka denna del av mig själv. Det var tillsammans med dig det började.Hannes Edström
