On the road! - del 2

Under en vecka var vi med föreställningen Hi-Hat Xpres i tre olika städer: Örnsköldsvik, Luleå och Piteå. 

När vi äntligen skulle komma i väg från Ö-vik till Luleå, jag säger äntligen, eftersom den stora bromsklossen Anna, p.g.a. väldig tidsbrist, kom ca trekvart för sent till bussen. Tänk er själva hur glada övriga gänget var, ca 20 personer, efter 45 minuters väntan! Hur som helst, när jag väl dök upp kom jag bara halvvägs in i bussen, ja det är dessvärre sant! 

Lyftplattan gick upp. Jag kom in, men inte längre, eftersom spärren vägrade att gå ner. Busschaufförerna gjorde ytterligare ett försök med att hissa ner liftplattan i hopp om att kanten skulle vikas ner, men icke, den hade bestämt sig för att jävlas till hundrafemtio procent!

Inte nog med den stora förseningen, alla var dessutom dödströtta, vilket inte var så konstigt! Schemat var tajt, vi hade haft en föreställning kvällen innan plus en samma morgon som vi skulle göra denna ödesdigra bussresa på 40 mil! 

Dra mig ur permobilen

Efter mycket om och men kom min assistent på att om jag backade på lyftplattan och lade ryggstödet ned, när lyften gått upp, kunde hon dra mig ur permobilen. Sagt och gjort, det lyckades och jag fick dessutom fönsterplats! Nu var det bara själva permobilen som skulle komma på plats. Det gick galant efter att ha frikopplat den.

Efter denna lite annorlunda entré var det inte bara jag som njöt av en fem-sex timmars bussfärd, i vilans tecken! Väl framme i Luleå återstod bara ekvationen att baxa ner åbäket igen. Efter att Jennifer klämt fingret ordentligt och busschaufförerna kliat sina små grå, tog Rut, min assistent över kommandot och bar med hjälp av de två äldre herrarna kolossen på 157 kg, ner för trappan!

Känna mig varm i scenkläderna

Inför nästa resa såg vi till att bussen var utrustad med ramp i stället för lift, det gick betydligt smidigare, vill jag understryka! Efter den här veckan med Hi-Hat Xpres började i alla fall jag att känna mig varm i scenkläderna, vilket visade sig när vi hade nästa föreställning i april i Stockholm.

Den största utmaningen kom dock under vår föreställning på Nordirland. På grund av olika omständigheter var arrangörerna tvungna att byta lokal i sista sekund.  Scenen var mini! Detta resulterade i att vår suveräna koreograf gjorde om en del scener, för att vi, de tretton dansarna plus fyra musiker, över huvud taget skulle få plats. Resultatet blev en annorlunda och mer intim upplevelse!

Vid tangentbordet, Anna Westerberg / en av dansarna i gänget
PS: See you in Kraków!  

Vill du veta mer om Anna, se dokumentärfilmen om hennes arbete som dansare i föreställningen Hi-Hat Xpres: Porträtt Anna Westerberg, dansare i Hi-Hat Xpres

Foto: © Share Music Sweden

On the road! - del 1

Hösten är här, i alla fall enligt almanackan. Den visar nämligen på den 31 oktober. Detta till trots höll en förirrad mygga mig vaken för bara fyra nätter sedan, hösten 2013 är med andra ord väldigt mild! Mild är tack och lov inte samma sak som lugn och ro och tur är väl det, för i så fall skulle den här bloggen få ett helt annat innehåll.

Den senaste månaden har jag flängt mellan Götene och Göteborg, där jag dansat, dock helt olika danser. I Göteborg tävlade jag i bugg och tog hem en silverpokal. I Götene hade vi två dansföreställningar med Hi-Hat Xpres. För den som har missat vad detta är för något så är det ett fantastiskt dansprojekt som är ute och turnerar både i och utanför Sverige. Vi gestaltar med hjälp av olika uttryck cymbalens historia.  

Själv benämner jag mig numera som en dansande tränings narkoman

Vilket kan låta hårt, men frågan är om inte just det uttrycket är väldigt passande i en tid när jag tränar i princip varje dag! Det slog mig just att om tre veckor gör vi Hi-Hat för tolfte gången och varje gång är det lika inspirerande.

När jag står på scenen med Hi-Hat, använder jag permobil 

Vilket bara det har varit och är en väldig utmaning med tanke på alla resor vi gör. Bara att flyga är ett mycket intressant företag, även inom landet. Innan jag gav mig in i projektet hade jag endast flugit en gång och haft permobilen med i packningen och den gången, för tolv år sedan, gick ryggstödet av. En sådan sak får bara inte hända när en hel dansföreställning i princip är uppbyggd efter permon!

Inför den första flygningen, med Hi-Hat i januari, gick jag därför noggrant igenom med hjälpmedelscentralen vad som gällde. Ingen människa i världen kunde dock förutse det som skedde under vår Norrlands turné och tur är väl det!

Vid tangent bordet, Anna Westerberg / en av dansarna i gänget 

Snart kommer ”On the road - del 2” där Anna skriver om Norrlandsturné med Hi-Hat Xpres, en busslift som vägrar att fungera och föreställningen i Kraków. 

Vill du veta mer om Anna, klicka på länken och se en dokumentärfilm om hennes arbete som dansare i föreställningen Hi-Hat Xpres: Porträtt Anna Westerberg, dansare i Hi-Hat Xpres

Foto: © Share Music Sweden

På båda sidor om spegeln

Man är alltid nyfiken på att veta vad turister eller invandrare tycker om ens hemland. Själv har jag haft sådana frågor många gånger. Vad vet folket i Vitryssland om Sverige egentligen? Jo, alla känner till Abba och Astrid Lindgren, Nobelpriset och IKEA. De har bilden av ett land med  kreativt och annorlunda mode och inredning, mängder av innovationer och framgångsrika entreprenörer.

Men under de senaste månaderna har jag haft möjlighet att reflektera mycket över Ryssland. Sedan Share Music påbörjade kursen Steps to Export på Business Sweden, har vi jobbat intensivt och engagerat med en internationalisering som mål. Tillsammans med andra företag har vi lagt mycket energi på att kartlägga vår verksamhetsprofil, formulera vår affärsidé och vision, och välja rätt produkter som ska exporteras. För även den mest spännande affärsidén kan misslyckas, om den är svårförklarlig eller för komplicerad.

Samtidigt samlade vi information om vilka marknader som skulle kunna väljas och resonerade kring det. Innan man lägger ett erbjudande på bordet, försöker man att sätta sig in i kundens ställe och följa dennes tankar. Men hur man tänker och fattar beslut skiftar mycket beroende på vilket land man kommer ifrån, inte sant? Affärskulturen i Ryssland är naturligtvis annorlunda i jämförelse med Sverige. Ibland åker den på samma räls som i andra postsovjetiska länder, där man ofta har samma beteendemönster. 

Visst är det bra att vara förberedd och medveten om det! Samtidigt är det lätt att trampa i stereotypens fälla och missa de viktiga små detaljerna som gör stor skillnad.  För oss har Steps to Export varit ett fantastiskt verktyg som hjälpt oss  att titta på vår verksamhet närmare och överväga: ska vi satsa på de nya marknaderna?

I boken Funky Business Forever skriver författarna Kjell A Nordström och Jonas Ridderstråle att det nuförtiden finns många olika alternativ att välja bland, många utmaningar och konkurrenter. Därför är det både extra komplicerat  och extra roligt att få kunders förtroende i ett annat land, där det finns människor med andra språk, historia och kultur. 

Vad krävs för att Share Music  ska kunna utvecklas ännu mer internationellt? För att kunna göra det behöver vi framförallt hitta bra partners och lära känna deras behov. Det handlar mycket om psykologi. Vi har tittat på vilka fördelar det  finns med Share Musics kurser och vilken nytta våra kunder kan ha av dem. Vi har inspirerats och har lärt oss otroligt mycket, måste jag säga! Vi har fått mycket värdefull kunskap som förhoppningsvis öppnar nya dörrar för oss i framtiden.

Natallia Pisareva

Dansturné med en liten kropp

Ett år har gått. Ett år som dansare i Hi-Hat Xpres, innan dess var jag amatör. 

Jag har lärt mig älska scenen, rampluset, såklart människorna jag utvecklas tillsammans med, de tajta guldiga trikåtajtsen jag bär, alla paljetter och allt glitter-den ström av glitterspray vi duschar under just före vi ska in och entra scenen…! Och jag har lärt mig att älska min kropp. Min kropp som verktyg, som konst, som medel i kommunikation, som medel i det jag vill förmedla. Som något att visa upp. 

Jag har lärt mig att uppskatta min rullstol, ha ha ha, ja vi var bekanta redan innan såklart, men nu, nu är den lika älskvärd. Den är min extension. För nyskapande, lärdomar, uppmärksamhet, möjlighet och smidighet. Och det är jag själv som besitter största förmågan att samarbeta med den och få oss att tillsammans skapa. 

Andra kan bara agera med den som nybörjare. Mina utmaningar i dansen är inte att vara hon i rullstol, o nej. Där är utmaningen att vara hon utan den. Att kunna hålla balans, men också att kunna tappa den-vingla och kanske återta den igen och att samtidigt vara kvar i en närvaro av dansen. Stoltheten. Tillåtande. Där jag fortfarande bär upp den karaktär jag är tilldelad. Där jag känner mig hel än fast känslan är som att vara naken, utan stabiliteten, tryggheten, stolen. 

Från en repetition till en av scenerna, ankscenen, lärde någon mig att enda sättet att få det att se bra ut när vi dansar anka, är att verkligen gå in i att vara anka. Tro mig, det tog många repetitioner och stunder framför spegeln innan jag, (HE!) gick med på att känna mig som en anka. Kanske lika många tränande stunder som det tog innan jag, ja jag, gick med på att känna mig som dansare. Ännu kan jag inte ta buggstegen eller inte heller höra skillnaden mellan schottis och polska. Men lika kapabel att lyssna, känna och skapa. 

I dansen har min kropp tagits på allvar, förutsättningarna för kroppen sätts i fokus i uppdraget och inför scenen. Den är prioriterad eftersom den varit verktyget. Min kropp har varit utgångspunkten för rörelserna och för jobbet. För varje stund jag tränar lär sig min kropp att koordinera musklerna på nya sätt och jag tränar mina tankar att se, att kapaciteten tar inte stopp där jag tidigare trodde. Kroppen är inte 2dimensionell  som vi ser den i en spegel- den är 3dimensionell och möjligheterna av rörelser ökar i innebörden av detta. Det är något jag lärt mig, och fortfarande lär mig Och ännu finns massor av nya vinklar att upptäcka.

Vad vill jag då ha sagt? Jo, det är numer ett ganska välkänt begrepp att endast våra tankar stoppar oss i att göra det vi vill. Men hur mycket har vi tänkt på hur tankarna hindrar vår kropp att få tala fritt? Vad händer då vi lyssnar på den, prioriterar dess behov, samarbetar, koordinerar musklerna på nya sätt, vad händer då vi tror på vår kropp? Då vi behandlar den med värdighet och respekt. Låt oss prova..!

Marlene Bergqvist

dansare i Hi-Hat Xpres och bloggare

Läs hennes blogg: LYCKOST OCH SURDEG

Så mycket kreativitet i luften!

Nyligen befann jag mig av en slump i Hamburg och där blev det ett spontant möte med en av våra nya kontakter i Tyskland: Barner 16. Föreningen har en unik verksamhet med ca 80 fast- och frilansanställda - ett nätverk av olika kulturprojekt och konstnärer med och utan funktionsnedsättning.

Kai Boysen, verksamhetschef och musiker, berättar för mig att allt började med bandet Station 17 för drygt 25 år sen. Ett ”inkluderat” band, som fick stor uppmärksamhet i Tyskland, samt skivkontrakt med samma skivbolag som Depeche Mode ligger på. Turnéer och konserter på de största musikfestivalerna i Europa följde samt åtta skivor till. 

Genom deras framgång kom idén att skapa en daglig verksamhet som fokuserar helt och hållet på musik och konst. Trots stora byråkratiska hinder blev idén realitet och nu ligger Barners huvudkontor mitt i Hamburg Altona, mellan gröna alléer och byggnader täckta med grafittikonst.

På en rundtur visar mig Kai deras repetitionslokaler, studior, ett digitalt redigeringsrum och presenterar mig för deras egna skivbolag med bokning och marknadsföringsavdelning. Barner 16 har lyckats etablera sin verksamhet, där de kan utveckla egna projekt från början till slut – från idé till marknadsföring, distribution och försäljning. De erbjuder även deras tjänster till företag, som i sin tur finansierar nya projekt. Bl.a. har de även ett eget tryckeri och en designlokal mitt i centrala Hamburg.

Jag kikar lite på Station 17 när de repeterar, och frågar musikerna om de trivs här. Leende svarar alla med ja och berättar att de snart åker på turné igen. Det blir två veckor totalt, hela kittet, bo i turnébuss och spela på kända rockklubbar. Alla tycker det ska bli jätteroligt!

Stämningen är god och det ligger så mycket kreativitet i luften. Jag skulle gärna vilja stanna längre för det finns så mycket mer att se. Men nu vill Kai veta mer om oss - de gillar Share Musics verksamhet och vill gärna komma på besök till Sverige. Hej då Hamburg, hoppas vi ses snart igen! 

Här kan du kolla på Station 17s nya video på youtube: Alles für Alle

Jennifer Nordström

Utflykt till Gränna

Igår (onsdag) åkte vi till Gränna. En del av gruppen åkte även färja över till Visingsö. Det var klarblå himmel och stekande het sol. På Visingsö åkte några Remmalag (en guidning runt ön i häst och vagn), och några tog det lugnt och åt jättegod glass.

De som stannade kvar i Gränna gick runt och tittade på staden och köpte polkagrisar. Klockan sex samlades alla i Gränna igen för att äta middag tillsammans. 

Vi fick en jättegod buffé. Det var pastasallad, lax, kyckling, sallad och bröd. Efter maten drack vi kaffe och spelade kubb. Det var en mycket trevlig utflykt.

Ola Öberg Garmark, kursdeltagare i Share Music's sommarkurs

En fantastisk inre resa

Mycket händer hela tiden här på Share Musics fantastiska läger som ska leda till en föreställning nu på lördag på Husqvarna Teater. Om ni har möjlighet - kom och titta på en helt unik föreställning om jag tror har allt en bra föreställning ska ha! 

Tänk att en hel föreställning repar vi in på bara en vecka.... 26 deltagare från olika länder och som pratar olika språk och har olika rörelseförmågor, assistenter och ett ledarteam som inte känner varandra sedan innan, tillsammans skapar en föreställning - där allt är gjort under lägertiden - under enbart en vecka... Tänk lite extra på det... För mig är det nästan obegripligt. Ändå är jag här.

Jag ser hur vi arbetar mer och mer tillsammans, lär känna varandra mer och mer, anpassar oss till varandra mer och mer. Det är verkligen en fantastisk inre resa att få uppleva allt detta. Tankarna kommer igång. Den egna kreativiteten sätter fart... Man får nya vänner... Upplever nya kulturer tillsammans med våra utländska deltagare. Att själv se och höra och själv visa och göra..Det väcker sinnen och minnen. Gråt och skratt. Detta är skrivet i denna ljuva sommarnatt.

Karin Delén, gästbloggare

Efter första dagens arbete

Karin A - kursdeltagare

Varför valde du att komma till Share Musics sommarkurs? Jag älskar musik, share music, för att det är häftigt. Jag älskar caféer, blommor att jobba i kiosken. Det är jätteskönt här, tycker jag!

Vad var bäst idag? Det är olika - dans, sjunga och spela gitarr.

Sasha - kursdeltagare från Ukraina

Vad tycker du om projekten här? Det är mycket intressant båda seminarer (som de internationella deltagarna tidigare haft, anm.) och hela sommarkursen, för det är ett mycket stort arbete. Och många deltagare där fler än hälften har en funktionsnedsättning. Vi är alla mycket olika men alla är mycket öppna, aktiva, lär sig av varandra och kommunicerar mycket med varandra. Jag var positivt överraskad av det och det var någon slag chock för mig.

Vad tycker du om de olika aktiviteter som händer här idag? Jag tycker att det är jätteintressant, det är tre olika grupper; en i musik, en i rörelse och en i bildkonst. För mig var det intressant att jag insåg att personerna med funktionsnedsättning inte hade några problem att göra precis samma rörelse-övningar som vi andra gjorde. Att alla kan spela olika musikinstrument och sjunga visste jag innan, så det var ingen överraskning för mig. Ellies workshop bevisade en gång för alla att man inte behöver ha ett gemensamt talspråk, när man har som uppgift att vara kreativ och försöka skapa något.

Hela dagen tänkte jag på hur vi skulle kunna koppla samman vår rörelse med musiken som vi har skapat och med bilderna som projicerades på väggarna. Jag är övertygad att det som vi gör nu, det kommer kanske att vara framtiden för konstutveckling över huvud taget. Share Music är de som uppfinner dessa nya konstformer. Jag är helt övertygad att vi klarar det, och att människor kommer att prata om det. Den första dagen gick jättebra, vad som händer under de övriga sex dagarna blir spännande!

Alexander Gottfarb - kursledare (dansare/koreograf)

Hur gick det idag? Det var en intensiv dag, lite kaos med lokaler men bra arbete, tycker jag. Det tar alltid ett tag att lära känna varandra.

Var det något som var extra roligt? Vi har planerat massa saker innan vi kommer hit, och efter första dagen så ser man att det funkar med alla personer. Nu har jag mer koll på varje individ och då kan jag arbeta mer utefter vilka människor som faktiskt är här - det blir lättare att planera det fortsatta arbetet. 

Hur är status i det pågående arbetet just nu? Vi utvecklar olika improvisations-situationer, som ser likadana ut nu, som de sedan ska göra på lördag. Så arbetet handlar mycket om att definiera de här situationerna, så att vi inte behöver repa så mycket på slutet, utan materialet är det vi arbetar fram tillsammans.

Sasha berättar om sina upplevelser från första dagen

Inlägget finns på svenska här nedanför!

День первый 
Какой бы тяжелой ни казалась дорога, после теплой встречи мы начали работу.

Знакомиться с участниками было приятно. Тем более, что нам известны упражнения на знакомство. Но всегда в начале существует дискомфорт, когда в первый раз встречаешь новых участников. Но минут через 15 мы уже улыбались друг другу.

Сегодня у нас первый основной рабочий день. 

Что мы увидели? 
Общий семинар был интересен тем, что активными были не только люди без ограниченных возможностей, а скорее даже более активными были люди с ограниченными возможностями. Шведские участники очень открыты и внимательны. Иногда мы к участникам с ограниченными возможностями старались относиться чересчур осторожно, а они нам показывали, что они - полноценные участники, и не надо делать акцент на том, что они что-то не могут сделать. 

Что мы чувствовали? 
Кроме чувства страха, который был в начале, было чувство боли, когда было понимание, что некоторые участники с ограниченными возможностями не смогут сделать всё то, что доступно нам. Но их восторженные возгласы свидетельствовали о том, что они могут сделать это даже лучше, чем мы: у них более широкий спектр чувств и эмоций, о которых мы уже иногда забываем, считая, что это так и должно быть. В этом году тема курса построена на концепции "Толкать - тянуть". Казалось бы, как это возможно, когда среди нас есть участники с тяжёлыми нарушениями. Но это абсолютно реально! И весьма впечатляюще. Возможно вы сейчас подумали о том, что толкать и тянуть можно только руками, и вам показалось, что мы толкали людей с ограниченными возможностями. Сразу отвечу: вы ошибаетесь! Посмотрите на это шире. Можно прикасаться и головами, и коленями, и плечами, и локтями, и со стороны этот процесс выглядит очень необычно. А если это делать ещё под какую-то музыку или отбивая ритм, получается фактически магическая связь. 

Что особенно впечатлило? 
Сила духа и старания людей с ограниченными возможностями. Они смело играют на гитаре, создают ритмы, поют и даже придумывают нестандартные музыкальные повороты, которые делают наши занятия более интересными. Меня сегодня впечатлил случай с одной участницей на коляске. Мы в паре делали упражнение на толкать-тянуть. В один момент, когда наши головы соприкасались, её рука попала между колесом и коляской. Я понимаю, что ей было больно. Но она только корректно сказала: "Помоги мне вытянуть руку, я не могу ею управлять". Я извинился и чувствовал себя неловко, считая, что это моё упущение, что я должен был это контролировать. На что она ответила: "Всё нормально, не переживай, мне очень интересно и приятно, что мы можем с тобой так экспериментировать". И когда я увидел улыбку на её лице, я понял, что она счастливая. Вот я и хотел поделиться с вами своим счастьем. Фактически сегодня я для себя понял, что здесь нет места страху, когда есть желание, доверие и стремление творить и жить.

Желаю и вам от всей души действительно жить, испытывая всю полноту эмоций, которые может принести вам обычный день!

До скорых встреч!

Наш рассказ будет продолжаться, ведь у нас впереди ещё шесть дней.

Александр Козинец, участник из украинской команды 


Dag 1: Sasha berättar om sina upplevelser från första dagen 
Det var trevligt att träffa andra deltagare. Speciellt övningar där alla träffar varandra. Men i början är det alltid lite oroande när man träffar nya deltagare. Fast 15 minuter senare log vi redan till varandra. Idag hade vi den första arbetsdagen. 

Vad har vi sett? 
Det gemensamma seminariet var intressant eftersom alla vara aktiva och framförallt människor med funktionsnedsättningar. Deltagarna från Sverige var öppna och uppmärksamma. Ibland försökte vi vara för försiktiga när vi jobbade tillsammans, men de visade oss att de kan göra allt. 

Vad kände vi? 
Förutom rädslan som vi hade i början, kändes det jobbigt när vi insåg att deltagarna med funktionsnedsättningar inte kan göra allt som är tillgängligt för oss. Men deras entusiastiska rop vittnade om att de kan göra allt - bättre än vi. De har ett större utbud av känslor, som vi kan glömma ibland och tänka att allt ska bara vara som det är. 

Detta år är temat Push and Pull. Det är svårt att föreställa sig att människor med svåra funktionsnedsättningar kan vara med. Men det är absolut verklighet! Och det är väldigt imponerande! Kanske nu har ni tänkt att man kan knuffa och dra bara med händerna och kanske ni har frågat om vi har knuffat människor med funktionsnedsättningar. Jag svarar direkt: ni har fel! Man kan vara i kontakt med varandra genom att använda huvud, ben, axlar, armbågar - från sidan den här processen ser väldigt intressant ut. Och tillsammans med musik eller rytm blir det nästa en magisk koppling.  

Vad var vi särskilt imponerad av?
 Själsstyrkan som människor med funktionsnedsättningar har. De är modiga och spelar gitarr, skapar rytmer, sjunger och kommer på intressanta musikslingor, som gör våra övningar mer intressanta. Idag var jag imponerad av en händelse med en tjej som sitter i rullstol. Vi gjorde övningar att knuffa och dra tillsammans parvis. För en stund när våra huvud var nära, hade hennes hand hamnat mellan ett hjul och rullstolen. Jag märkte att hon hade ont. Men hon bara sa: ”Hjälp mig att dra ut handen, jag kan inte kontrollera den.” Jag bad om ursäkt och tänkte att det var mitt fel. Men hon svarade: ”Allt är OK, oroa dig inte, jag är väldigt intresserad och glad att vi kan experimentera tillsammans så här. Och när jag såg hennes leende hade jag förstått att hon var lycklig. Och jag ville dela av min glädje med er. Jag har faktiskt förstått idag att det inte finns plats för rädslan här, om det finns vilja, förtroende och önskan att skapa och leva. 

Jag önskar er med hela mitt hjärta att verkligen leva på ett sätt att man kan uppleva fullkomligt varje vardaglig dag! Sasha Kozinets, deltagare från Ukraina