Sasha berättar om sina upplevelser från första dagen

Inlägget finns på svenska här nedanför!

День первый 
Какой бы тяжелой ни казалась дорога, после теплой встречи мы начали работу.

Знакомиться с участниками было приятно. Тем более, что нам известны упражнения на знакомство. Но всегда в начале существует дискомфорт, когда в первый раз встречаешь новых участников. Но минут через 15 мы уже улыбались друг другу.

Сегодня у нас первый основной рабочий день. 

Что мы увидели? 
Общий семинар был интересен тем, что активными были не только люди без ограниченных возможностей, а скорее даже более активными были люди с ограниченными возможностями. Шведские участники очень открыты и внимательны. Иногда мы к участникам с ограниченными возможностями старались относиться чересчур осторожно, а они нам показывали, что они - полноценные участники, и не надо делать акцент на том, что они что-то не могут сделать. 

Что мы чувствовали? 
Кроме чувства страха, который был в начале, было чувство боли, когда было понимание, что некоторые участники с ограниченными возможностями не смогут сделать всё то, что доступно нам. Но их восторженные возгласы свидетельствовали о том, что они могут сделать это даже лучше, чем мы: у них более широкий спектр чувств и эмоций, о которых мы уже иногда забываем, считая, что это так и должно быть. В этом году тема курса построена на концепции "Толкать - тянуть". Казалось бы, как это возможно, когда среди нас есть участники с тяжёлыми нарушениями. Но это абсолютно реально! И весьма впечатляюще. Возможно вы сейчас подумали о том, что толкать и тянуть можно только руками, и вам показалось, что мы толкали людей с ограниченными возможностями. Сразу отвечу: вы ошибаетесь! Посмотрите на это шире. Можно прикасаться и головами, и коленями, и плечами, и локтями, и со стороны этот процесс выглядит очень необычно. А если это делать ещё под какую-то музыку или отбивая ритм, получается фактически магическая связь. 

Что особенно впечатлило? 
Сила духа и старания людей с ограниченными возможностями. Они смело играют на гитаре, создают ритмы, поют и даже придумывают нестандартные музыкальные повороты, которые делают наши занятия более интересными. Меня сегодня впечатлил случай с одной участницей на коляске. Мы в паре делали упражнение на толкать-тянуть. В один момент, когда наши головы соприкасались, её рука попала между колесом и коляской. Я понимаю, что ей было больно. Но она только корректно сказала: "Помоги мне вытянуть руку, я не могу ею управлять". Я извинился и чувствовал себя неловко, считая, что это моё упущение, что я должен был это контролировать. На что она ответила: "Всё нормально, не переживай, мне очень интересно и приятно, что мы можем с тобой так экспериментировать". И когда я увидел улыбку на её лице, я понял, что она счастливая. Вот я и хотел поделиться с вами своим счастьем. Фактически сегодня я для себя понял, что здесь нет места страху, когда есть желание, доверие и стремление творить и жить.

Желаю и вам от всей души действительно жить, испытывая всю полноту эмоций, которые может принести вам обычный день!

До скорых встреч!

Наш рассказ будет продолжаться, ведь у нас впереди ещё шесть дней.

Александр Козинец, участник из украинской команды 


Dag 1: Sasha berättar om sina upplevelser från första dagen 
Det var trevligt att träffa andra deltagare. Speciellt övningar där alla träffar varandra. Men i början är det alltid lite oroande när man träffar nya deltagare. Fast 15 minuter senare log vi redan till varandra. Idag hade vi den första arbetsdagen. 

Vad har vi sett? 
Det gemensamma seminariet var intressant eftersom alla vara aktiva och framförallt människor med funktionsnedsättningar. Deltagarna från Sverige var öppna och uppmärksamma. Ibland försökte vi vara för försiktiga när vi jobbade tillsammans, men de visade oss att de kan göra allt. 

Vad kände vi? 
Förutom rädslan som vi hade i början, kändes det jobbigt när vi insåg att deltagarna med funktionsnedsättningar inte kan göra allt som är tillgängligt för oss. Men deras entusiastiska rop vittnade om att de kan göra allt - bättre än vi. De har ett större utbud av känslor, som vi kan glömma ibland och tänka att allt ska bara vara som det är. 

Detta år är temat Push and Pull. Det är svårt att föreställa sig att människor med svåra funktionsnedsättningar kan vara med. Men det är absolut verklighet! Och det är väldigt imponerande! Kanske nu har ni tänkt att man kan knuffa och dra bara med händerna och kanske ni har frågat om vi har knuffat människor med funktionsnedsättningar. Jag svarar direkt: ni har fel! Man kan vara i kontakt med varandra genom att använda huvud, ben, axlar, armbågar - från sidan den här processen ser väldigt intressant ut. Och tillsammans med musik eller rytm blir det nästa en magisk koppling.  

Vad var vi särskilt imponerad av?
 Själsstyrkan som människor med funktionsnedsättningar har. De är modiga och spelar gitarr, skapar rytmer, sjunger och kommer på intressanta musikslingor, som gör våra övningar mer intressanta. Idag var jag imponerad av en händelse med en tjej som sitter i rullstol. Vi gjorde övningar att knuffa och dra tillsammans parvis. För en stund när våra huvud var nära, hade hennes hand hamnat mellan ett hjul och rullstolen. Jag märkte att hon hade ont. Men hon bara sa: ”Hjälp mig att dra ut handen, jag kan inte kontrollera den.” Jag bad om ursäkt och tänkte att det var mitt fel. Men hon svarade: ”Allt är OK, oroa dig inte, jag är väldigt intresserad och glad att vi kan experimentera tillsammans så här. Och när jag såg hennes leende hade jag förstått att hon var lycklig. Och jag ville dela av min glädje med er. Jag har faktiskt förstått idag att det inte finns plats för rädslan här, om det finns vilja, förtroende och önskan att skapa och leva. 

Jag önskar er med hela mitt hjärta att verkligen leva på ett sätt att man kan uppleva fullkomligt varje vardaglig dag! Sasha Kozinets, deltagare från Ukraina

Sommarkurs 2013!

Nu är vi igång med vår Sommarkurs 2013 i Jönköping!

Det konstnärliga teamet denna gång är engelska videokonstnären Ellie Rees, dansaren/ koreografen Alexander Gottfarb bosatt i Österrike, musikern/tonsättaren Tomas Hulenvik och musikern Jonas Jonasson från bob hund, båda från Sverige. Vår volontär Irsa Amerian har intervjuat deltagaren Kicki och videokonstnären Ellie: 

Kicki
Vad tycker du om det här kursen med Share Music?

Det är mycket intressant och man lär sig mycket, träffar många nya människor och gör olika aktiviteter, man kan hjälpas åt och gör nåt tillsammans! 

Hur var workshopen idag?

Det var ganska annorlunda, det var spännande, men det var mycket ljud och man fick lite ont i öronen. Det var väldigt intressant att man kan göra musik av morötter eller lök- då tänker man på mat och inte på musik, men det är musik också! (Kolla in http://www.syntjuntan.se så förstår ni bättre!) 

Vad är din favorit aktivitet här på kursen?

Röra på kroppen och att vi är många på kursen som gör någonting ihop. Till exempel har vi arbetat i par, med dans tillsammans. 

Ellie

Your idea of the project?

The idea of the project is pushing and pulling in quite a general way, pushing and pulling physically, objects that push and pull, pushing and pulling in emotional perspectives, so there’s been a lot about relationships and friendships that’s been brought up, quite a bit. 

And that’s interesting, because the other thing that is kind of a big cover for this project which is different than usual is the language, all the different languages. So we will be working with the alphabet for example with letters and we have this idea of working with vowels, but of course in Georgian and Ukrainian and all the Russian languages, it’s completely different. So in a way there has been a pushing and pulling of communication and it’s not something that we expected to become part of the thing, but that has really been become part of the thing, because it’s impossible to ignore and I think that’s exciting about this sort of work which is until you arrive until you meet everyone, until you understand what context it is and who your participants are, you really need to know what the fabric of the work is. 

So the thing still is pushing and pulling but it’s kind of a pushing and pulling in a different way that I could imagine and for me the communication thing and the language thing is been really interesting. I’ve been running workshops without really understanding anything that anybody is saying and often without them understanding what I’m saying. That’s challenging, but it’s actually very interesting and when you’re a visual artist it’s not easy but you can just show what you want to do. 

About the participants, any improvement, changes?

Yeah, I think in the first day everyone is always a little nervous and a bit anxious because it’s not a natural situation, it’s like you go to a new job and everybody is new, but everybody is extremely friendly and the more you work with people you see what they’re comfortable in doing, what they might enjoy and how they want to do it and what direction they want to express themselves, you need to figure it out and what’s people’s strengths are! I’m been having a conversation with Patrik, one of the participants today in the photography workshop and he said: “oh, this is my thing and this is really the first workshop that I’m really comfortable with”! That’s really important! I know that he enjoys the music, he enjoys the dance, but in this workshop he got it! He happens to be a conceptual person and very intellectual, so that worked for him.

 

I think it’s about taking time to notice in each individual that what is the thing that you can really pull and push in them,  because then if you know that what is the thing that is very interesting then you can push it further. Sometimes it’s difficult to understand how much to push or pull.

So it’s always everybody is more relaxed in the second day and the concert yesterday helped a lot to break the ice and make everybody feel a bit more comfortable and they get to do what they really want to do, stand up and sing or play the piano or dance and it’s really important that they continue I think. Because when you see the concerts you get the idea for the work. 

The most shocking and/or interesting thing so far?

I think probably the language issue actually, because if I’m giving an instruction, or explaining something or just say something in English and then it’s translated into both Swedish and Russian and the gap is probably 10 or 20 seconds, when you’re the tutor of a workshop there’s a moment of flow and you just want to do something because you think that’s what which is required and here you just cannot do that.

Irsa Amerian, Share Music-volontär

Framtidsplanering i regeringskansliet!

Idag har vi planerat framtiden i regeringskansliet! Ja, förra året satt vi i kommunhuset i Sighnaghi och diskuterade framtida planer och i år hade vi bytt upp oss.Och ambitioner ska man ju ha så Nino skojade och sa att nästa år får vi satsa på att vara i presidentpalatset! Vi var i ett mötesrum gjort för rundabordssamtal av dignitet. Bakom stolen i högsätet vajade emblem och flaggor och vi kunde naturligtvis inte låta bli att fota oss. Tänk Madame Tassaud och möjligheten att fota dig bredvid president Obama. Bara det att presidenten var ej där men allt annat var på riktigt...

Varför var vi då där? Naira som leder vår partnerorganisation Caucasian Mosaic är chef för presidentens expertgrupp för konfliktområdena i Georgien. Hon ska ge kloka råd till de styrande. Men idag hade hon ordnat en lokal åt oss och var intresserad av hur vi kan samarbeta i framtiden.

Vi gjorde en workshop i framtidsarbete och de olika landsrepresentanterna fick göra en visionsplan för hur de ser på arbetet om 5, 3, och 1 år. Och det var som att trycka på en knapp. De pratade och skissade och efter 40 minuter var det dags för presentation av de olika planerna. Och jag kan bara sammanfatta och säga att det var inga dåliga visioner! Fantastiskt många kloka och bra idéer som jag också tar med till vårt framtidsarbete i Sverige. Georgien har två spår varav ett är fokus på arbete i deras region dvs att få med även Armenien och Azerbadjan. Och där de ser möjligheter att arbete också med andra grupper men med samma arbetssätt. De vill bl a arbeta med barn och kvinnor som varit i krigssituation och med flyktingar.Och konflikterna har ju också lämnat kvar människor med förvärvade funktionsnedsättningar. Så de har inte släppt den målgruppen på något sätt.

Vi påbörjade arbetet av mera detaljerade planer gällande forskning, media- och spridningsarbete samt utveckling av kurser och utbildning. Timmarna sprang iväg och vi hade lätt kunnat ägna minst en heldag till för att diskutera.Det blir så otroligt intressanta diskussioner, som man verkligen skulle vilja fördjupa sig i. Alla var överens om att det var givande. Och klara blev vi inte, men vi har en bra plan för nästa steg i vårt samarbete.

Snart är det dags att resa hem. Känns som vi varit här en vecka men det är ju bara några dygn.Som vanligt reser man hem med intryck som ger avtryck. Gårdagens besök på National museet där historien blev påtaglig - allt ifrån Medeas smycken i källaren till nutidshistorien med foto på en mängd personer som blev avrättade av bolsjevikerna. Nino visar sin fars namnunderskrift på självständighets-deklarationen från april 1991 och hon berättar hur hon hade frågat varför hans namnteckning var med så små bokstäver jämfört med andras. Och att han hade svarat att egentligen hade det räckt med med initialerna.

I morse tittade jag på tv. Palle konstaterade innan han reste hem att det fanns ca 500 kanaler här på hotellet. Jag kikade lite på en persisk James Bond, kurdiska musikvideos med smäktande sånger och iranska varianten av MTV. Mullor som leder bönemöten fladdrade förbi.
Från mitt fönster ser jag operan som är mittemot hotellet - en byggnad som ser ut som en korsning mellan Sthlms operan och ett orientaliskt palats.

Georgien är mitt i någon helt annanstans i världen. Och det märks.

Project DAJ i Tbilisi!

Då var det dags för projekt DAJ igen och denna gång i Georgien. Vi från Sverige reste österut direkt till Istanbul, där vi tillbringade några timmar innan vi fortsatte vidare till Tbilisi.

I gryningen, vid 4-tiden sammanstrålade vi med våra kollegor som kom från Ukraina och Vitryssland. Flygtiderna gör att man får inleda sitt besök med att sova helt enkelt. Hotellet serverade sen frukost vid 13-tiden (!) och sedan var det dags för kulturprogrammet. Våra värdar är så otroligt måna om att vi ska hinna uppleva deras land. Så vi for på en rundtur till bla den gamla staden Mtskheta och den gamla katedralen.Kvällen avslutades naturligtvis med traditionell georgisk mat!På vägen hem stannade vår chaufför vid fredens bro så vi kunde fotografera oss där. Bron byggdes efter kriget med Ryssland 2008 och har ett säreget arkitektoniskt uttryck. Och bron liksom resten av stan fullkomligt badar i spektakulära ljussättningar. Allt är upplyst med små lampor - trädstammar, husfasader, skulpturer, lampor som liknar gigantiska kristallkronor hänger över paradgatan.

Idag har vi haft seminarium på Musikkonservatoriet, mitt i stan. Korridorerna ljöd av sång och instrumentalspel från studenterna som övade. Vi hade ett 30-tal deltagare och då ingick även en manskör på nio personer.De inledde med ett par sånger och sjöng fantastiskt starkt och vackert. Det blev en häftig och något ovanlig inledning på vårt seminarium, som sedan fortsatte med paus för körsång eller musikstycken på traditionella instrument under hela seminariet.

Jag berättade om Share Music, visade en del filmklipp och sedan tog Paul(Palle) Bothén över. Tanken med det här seminariet var att fokusera på den konstnärliga processen och skapa en förståelse för hur vi inom Share Music arbetar med utveckling av material, som deltagarna skapar själva. Tack vare kören som deltog blev det väldigt speciellt men också tydligt. Palle lät gruppen utveckla ett körstycke tillsammans med den poetiska texten Sixaruli mecamulisper piso mziani, som betyder den glada lila katten i solen...:) Allt baserat på minnen som var startskottet...

Deltagarna uttrycket stor glädje och tacksamhet över att få delta i workshopen.Väldigt roligt med den postivia responsen och vår partnerorganisation här var nog lite lättad. För det fanns farhågor att det inte skulle vara självklart att vårt sätt att arbeta skulle gå hem.

Imorgon ska vi prata framtid...

Vi är med och förändrar!!

Torsdag kväll. DAJ!-projekt i Kiev är redan slut för denna gång och vi reser hemåt i gryningen. Vi kan bara konstatera att de här två dagarna blev succé och att vi kommer hem med fantastiska upplevelser och så många intryck. Dagens seminarium inleddes med att Sophia berättade om Share Musics bakgrundshistoria och beskrev mera ingående hur arbetet sker i Sverige. Fler intressanta frågor ställdes och just frågorna avslöjar på något sätt med vilket "raster" de tar in vårt arbete.

Sedan hade vi föreställning och aulan fylldes med ännu mera folk. Det blev helt suveränt och med fler sådana där fina moment som etsar sig fast på näthinnan. Stundtals var det helt knäpptyst i aulan och fokuseringen maximal. Helene dansade med en kille som tog ut svängarna rejält, en grupp la helt plötsligt till ljud som de inte hade gjort innan.En grupp som tittat innan ville helt plötsligt delta..

Sedan blev det tacktal och dekanen för institutionen var helt lyrisk, professorerna från Georgien likaså. Och det var först ikväll när vårt svenska team pratade, som vi alla riktigt insåg hur stort detta är. Här deklarerar akademiker att de måste ta in och lära av de erfarenheter vi har för att de behöver det till sin undervisning! En av studenterna kom fram och pratade inför hela aulan med skälvande stämma om hur otroligt det hade varit och att hon tyckte det varit som att vistas på en annan planet.

Det pratades mycket efteråt om att det hade varit så betydelsefullt för studenterna att det hade varit med deltagare med funktionsnedsättning. Och då ska man komma ihåg att det var studenter som just ska arbeta med personer med funktionsnedsättning...

Och det låter kanske kaxigt, men ikväll känner vi starkt att vi är med och förbättrar och förändrar. Att arbete under få dagar som dessa kommer att spela roll för andra människor framöver.

Vad gör man annars en torsdagskväll i Kiev? Vi vet! Man går på konstmuseum! Vi köade i kylan för att komma in på PinchukArtCentre, som visar samtidskonst. Redan i kön såg vi att medelåldern var riktigt låg. Väl inne insåg vi att 40+are tillhörde gamlingarna! Vår slutsats: PinchukArtCentre är en suverän plats för dejting eller för spaning... och för att man gillar samtidskonst såklart!

Det fanns otroligt många bra verk av framförallt konstnärer från Ukraina.Så på de här dygnen har vi tagit oss genom historien från ortodoxa klostret Lavra från 1000-talet till samtidskonsten som faktiskt verkar spela roll och vara intressant för unga i sin samtid - här i Kiev.

Projekt DAJ! fortsätter till Georgien i början av december.

Från skratt och fniss till vemod

Intensiv och superbra dag! Men det tog ett tag innan vi kom igång idag! En person i vårt team började dagen med svensk tidszon - alltså en timma för sent! Frukosten serverades först det klockslaget vi hade beställt taxin.
Väl på plats visade det sig att vi var inte de enda som hade problem med tiden.En grupp deltagare satt fast i rusningstrafiken. Ljudsystemet var också på väg men försenat.

Det här med antal deltagare blev spännande. När det var dags att starta satt det en mindre grupp personer utspridda i aulan. Men efter en stund dök det upp en större grupp och sen en till! Och när det väl var dags att påbörja det praktiska arbetet hade vi mer än 80 personer på plats!Oj då, började vi fundera...! För aulan var visserligen stor, men fylld med rader av fasta stolar och scenen var inte särskilt stor! Men när vi väl satte igång blev ca 35 personer på scen och ett 50-tal som valde att titta på. Och det funkade riktigt bra.

Under dagen vände Helene på publiken och workshopdeltagarna så publiken fick sitta på scen för att kunna se när de övriga dansade, sittandes i stolsraderna i olika grupper.Det blev så otroligt läckert att titta på flera grupper som rörde sig oberoende av varandra.

Det är lika fantastiskt varje gång, hur en grupp trevande startar men sedan kan blomma ut fullt. Det var mycket skratt och fniss i början och en skön stämning infann sig. Den smittade av sig även på de som bara satt och följde vad som hände.

Thermin och soundbeam introducerades."Skulpturer" med olika känslolägen gjordes och en sång med den vemodiga texten:adjö mamma, förlåt!

Det märktes väl att folk gillade att vara med och det fick vi bekräftat när vi fortsatte dagen med samtal i fokusgruppen. Diskussionen handlade mycket om den konstnärliga aspekten i arbetet och vad som krävs för att det ska bli hög konstnärlig nivå. Tomas och Helene fick många lovord över sitt professionella arbete och de gjorde verkligen ett strålande arbete.

Share Music i Kiev med projekt DAJ!

Då är vi tillbaks i Kiev igen med projekt DAJ! Men det var på håret att vi kom hit! Det blev en språngmarsch i Wien för att hinna med anslutande plan. Väskorna sprang dock inte med, men har kommit hit nu sent ikväll.

Tillsammans med nya och gamla vänner från Georgien, Vitryssland o Ukraina har vi inlett med oväntade musikaliska upplevelser. Vandring i klosterområdet bjöd på säregna upplevelser. Klockorna ringde i tornet samtidigt som en man ringde en stor klocka för hand. En märklig klockmusik med minimalistiska förtecken spelades, samtidigt som vi hörde körsång strömma ut från kapellet. Därinne sjöng prästen med en kraftfull, innerlig stämma och kören var inte sämre utan bjöd på riktigt maffig stämsång. Deras tonartsbyten var så klockrena o kraftfulla så man blev knockad.
Sällan man får höra något liknande, tyckte vi från Sverige och gick motvilligt därifrån, om än helt lyriska...

Imorgon väntar workshopdag. Sakta men säkert börjar vi få mera information.Vi vet att det blir en stor grupp runt 40 personer varav en del kommer från ett dagcenter. Andra deltagare är lärare och studenter, föräldrar och folk som är specialister inom funktionshinderområdet. Lokalen blir spännande med så mycket folk. Jättestor! säger de, men när de anger mått tänker vi nja, det blir nog väl trångt.
Så det blir spännande å se hur det ska fungera.Publik kan vi få på torsdag. Hur många vill vi ha? undrar Vlad. 100? Inga problem isåfall, för huset är fullt av studenter. Men innan dess ska vi fixa nåt att visa.

Kvällen avslutades med gemensam middag på restaurang som serverade ukrainsk mat. Mycket gott! Och som vanligt i detta projekt så är det fascinerande att sitta tillsammans och försöka hänga med i konversationerna som uppstår på alla språk runt bordet; ukrainska, georgiska, ryska, tyska, svenska och engelska.

Rapport från Kiev

Vårt nya projekt Daj! har påbörjats. Detta projekt är till för att utveckla metoder för att använda konst som ett verktyg i arbetet med människor som har en funktionsnedsättning, i Vitryssland, Ukraina och Georgien.

Två av våra kollegor från Share Music - Sophia och Karin - befinner sig i ett varmt Kiev, i Ukraina, för att föreläsa vid seminarie och träffa fokusgrupper.

De skriver:
"Ikväll har vi lärt oss något nytt. Vi behövde korsa den största gatan i city, och eftersom en av oss är rullstolsburen var det lite svårare, då passagen under hade för många trappor. Vi frågade männen som kontrollerar trafiken. Inga problem...de klev ut och stoppade trafiken så att vi kunde passera! Så även om tillgängligheten inte är nåt vidare i stort så finns det stark vilja att vara hjälpsam. Det var en häftig känsla att ha företräde på gata förbjuden för gångtrafikanter!"

"Karin har debuterat som föreläsare på engelska och hennes medverkan har gjort starkt intryck. En viktig förebild, tyckte representant från vår ambassad här, som besökte oss idag. Seminariet idag var välbesökt av lärare, studenter och specialister. Även några kulturarbetare var på plats, som arbetade med teater i liknande anda. Imorgon ska vi arbeta med kollegorna från Vitryssland och Georgien för att planera fortsättningen av projektet och vår framtida samverkan."