Ett år har gått. Ett år som dansare i Hi-Hat Xpres, innan dess var jag amatör.
Jag har lärt mig älska scenen, rampluset, såklart människorna jag utvecklas tillsammans med, de tajta guldiga trikåtajtsen jag bär, alla paljetter och allt glitter-den ström av glitterspray vi duschar under just före vi ska in och entra scenen…! Och jag har lärt mig att älska min kropp. Min kropp som verktyg, som konst, som medel i kommunikation, som medel i det jag vill förmedla. Som något att visa upp.
Jag har lärt mig att uppskatta min rullstol, ha ha ha, ja vi var bekanta redan innan såklart, men nu, nu är den lika älskvärd. Den är min extension. För nyskapande, lärdomar, uppmärksamhet, möjlighet och smidighet. Och det är jag själv som besitter största förmågan att samarbeta med den och få oss att tillsammans skapa.
Andra kan bara agera med den som nybörjare. Mina utmaningar i dansen är inte att vara hon i rullstol, o nej. Där är utmaningen att vara hon utan den. Att kunna hålla balans, men också att kunna tappa den-vingla och kanske återta den igen och att samtidigt vara kvar i en närvaro av dansen. Stoltheten. Tillåtande. Där jag fortfarande bär upp den karaktär jag är tilldelad. Där jag känner mig hel än fast känslan är som att vara naken, utan stabiliteten, tryggheten, stolen.
Från en repetition till en av scenerna, ankscenen, lärde någon mig att enda sättet att få det att se bra ut när vi dansar anka, är att verkligen gå in i att vara anka. Tro mig, det tog många repetitioner och stunder framför spegeln innan jag, (HE!) gick med på att känna mig som en anka. Kanske lika många tränande stunder som det tog innan jag, ja jag, gick med på att känna mig som dansare. Ännu kan jag inte ta buggstegen eller inte heller höra skillnaden mellan schottis och polska. Men lika kapabel att lyssna, känna och skapa.
I dansen har min kropp tagits på allvar, förutsättningarna för kroppen sätts i fokus i uppdraget och inför scenen. Den är prioriterad eftersom den varit verktyget. Min kropp har varit utgångspunkten för rörelserna och för jobbet. För varje stund jag tränar lär sig min kropp att koordinera musklerna på nya sätt och jag tränar mina tankar att se, att kapaciteten tar inte stopp där jag tidigare trodde. Kroppen är inte 2dimensionell som vi ser den i en spegel- den är 3dimensionell och möjligheterna av rörelser ökar i innebörden av detta. Det är något jag lärt mig, och fortfarande lär mig Och ännu finns massor av nya vinklar att upptäcka.
Vad vill jag då ha sagt? Jo, det är numer ett ganska välkänt begrepp att endast våra tankar stoppar oss i att göra det vi vill. Men hur mycket har vi tänkt på hur tankarna hindrar vår kropp att få tala fritt? Vad händer då vi lyssnar på den, prioriterar dess behov, samarbetar, koordinerar musklerna på nya sätt, vad händer då vi tror på vår kropp? Då vi behandlar den med värdighet och respekt. Låt oss prova..!
Marlene Bergqvist
dansare i Hi-Hat Xpres och bloggare
