Hemma i Sverige igen efter att ha lämnat Tirana vid 5-tiden i morse efter några få timmars sömn. Gårdagen blev intensiv och vi var helt slut när vi lämnade Kukës.
Visst blev det en föreställning till sist, men det var nog det absolut rörigaste genrep som både Mike och jag har upplevt. Det kändes som om vi hade förlorat kontrollen... En person m nyckelroll saknades, men dök upp lagom i tid. Izet hade tagit med kostymer till vargen och kaninen som de plötsligt började prova mitt i. Men som det oftast blir till slut, så infann sig ett fokus och en koncentration när det väl var dags och som gjorde att det hela blev riktigt bra. Och det var härligt att se barnens glädje och ALB-aid gruppens entusiasm, som ingen kunde undgå.
Vi hade en liten publik med bl a personal från kommunen, vice borgmästaren som höll tal efteråt och tackade och lokal-TV som filmade. Och framförallt var föräldrarna där och det var kanske ändå viktigast.
För den här miniföreställningen var egentligen det viktigaste målet med det här projektet. Dels att få möjlighet att visa upp workshoparbete för andra, men också att ge en liten glimt av vilken betydelse en föreställning kan ha i påverksansarbete. För det är just det som det här projektet handlar om. Att lyfta fram människor med funktionsnedsättning och visa på möjligheter. Att alla är värdefulla och kan uttrycka något.
Med den verklighet vi har i Sverige är det svårt att ta in kontexten som råder i Kukës. Lirie som ansvarar för centret berättade efteråt hur de har gjort hembesök hos familjer med barn som har funktionsnedsättning och att gensvaret hos föräldrarna inte var det de hoppades på. Tvärtom - många föräldrarna vill inte samarbeta. De skäms över sina barn och vill inte ge dem möjlighet att delta i aktiviteter. De väljer hellre att ha barnen hemma än att låta dem gå i skola eller till centret. Lirie menar att Kukës är långt efter övriga Albanien och att i städer som Vlora och Tirana råder det en helt annan syn på funktionshinder.
Därför är det så oerhört viktigt med gruppen från ALB-Aid, som verkligen lyfter fram sin funktionsnedsättning och visar att det inte hindrar dem från att vara aktiva. De är oerhört stolta över vad de kan göra - trots sin skador. De gjorde en jägarscen i spelet och en av dem uttryckte: "Det är jättebra att vi visar att vi kan jaga, trots att vi har funktionsnedsättning".
Så vad ska hända nu? Alla inblandade vill fortsätta samarbetet. Vi har diskuterat tänkbara alternativ - alltifrån en Share Music-kurs med deltagare också från Sverige, som arbetar fram en föreställning som kan spelas i den stora utomhusteatern. Men det är nog ett mera långsiktigt mål att sträva efter. Nästa steg tror vi är att jobba med en föreställning som involverar fler lokalt. Kanske musiklärarna från de fem skolorna kunde delta med en funktionshindrad elev från sin skola (för det finns elever med funktionsnedsättning om än alltför få) tillsammans med den här gruppen? Och så spelar man utanför varje skola och bjuder in föräldrarorganisationerna att närvara. På så sätt hoppas vi att man börjar prata o att vi sakta men säkert kan förändra synen så att man anser att människor med funktionsnedsättning är ok.
Lirie avslutar sin beskrivning av situationen i Kukës med att säga: "Det är en mörk bild jag beskriver, men så är verkligheten. Men jag är ändå optimistisk inför framtiden - trots allt."
Och jag tänker att det vi kan fortsätta bidra med i förändringsarbetet är att förmedla det vi kan och vet fungerar. Att kommunicera genom scenkonst är oslagbart. Och det är därför vi behövs och ska återvända.
Sophia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar