Jag har den förmånen att kunna prata med deltagare utan tolk. Det gav mig en fantastisk pratstund med två mammor som är aktiva medlemmar i rikstäckande förening för föräldrar till barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Det var de mammorna (oftast har dessa barn bara mammor, pappor föredrar att försvinna så snart de får veta att barnet är "speciellt") som i desperata försök att ge sina barn ett värdigt liv förenades i föreningen. Detta hände för 15 år sedan.
Idag är föreningen stark, har några anställda och driver många olika projekt, några i samarbete med andra länder. Desperationen förstår man bättre när man hör sådana berättelser: en mamma sa att när hon för första gången kom till neurologen med sin nyfödda dotter och frågade om speciella rehabiliterings- och utbildningsprogram för att flickan skulle utvecklas fick hon höra: Du får inte räkna att du har fått ett barn, tänk bättre att du har skaffat en kattunge.
Under workshops var det många uppenbarelsestunder för mammorna - deras barn som oftast är tillbakadragna och rädda för stora samlingar och främmande människor blev plötsligt helt annorlunda: de ville inte längre stå eller befinna sig bredvid mamman utan dansade glatt med andra, sjöng och spelade musik. Rädsla och försiktighet försvann, vi såg helt enkelt glada ungdomar i olika åldrar som i musiken och dansen upptäckte frihet och glädje!
Eugenia Granat, Koordinator i mångfaldsfrågor, Regionbiblioteket Västra Götaland
fint placerade på låren. Spralliga i sitt inre, men lugna till det yttre. Jag kände:
