Izet hade beställt två minibussar och även om de packade in fler personer än antal säten så fick vi inte plats. Så vi fick ringa efter en till. Alla var så exalterade över att ge sig iväg! Krokig väg sista biten och högst uppe i Bicaj låg skolan på en höjd med de ståtliga bergen bakom.Väl framme på skolan hann vi inte mer än fram förrän det vällde ut elever. Missförstånd med tiden men de fick helt enkelt vänta tills vi blev klara. Först skulle vi hitta en lämplig plats och se till att få ström. Intill skolans staket eldade man sopor och på baksidan var hela skolgården täckt av krossat glas. På framsidan var det inte slätt utan en hel del stenar men det var bara att välja ut en plats.
En elev inledde med att sjunga Albaniens nationalsång och hennes stämma var helt otroligt. Det var rörande och stå där omgiven av de fantastiskt vackra bergen och den blåa himlen, lyssna till solosången och se flera hundra barn förväntansfulla. Barnen - Albaniens framtid.
Åh, visst gick det bra att spela upp! Ingen repetition innan så den föreställningen blev snarare ett genrep till eftermiddagen. Vi avslutade med att alla spelade och Mike lärde ut rörelser och ljud till skoleleverna som de fick göra till musiken. Hela skolgården gungade av glädje! Efteråt blev Mike erbjuden jobbet som musiklärare på skolan av rektorn..!
Sedan tillbaks till Kukës och hotell Bar America där vi gjorde en utvärdering tillsammans. Och eftersom vi hade lite extra tid fick alla möjlighet att spela soundbeam. Sedan promenerade vi till nästa skola. Eleverna var redan ute och väntade. Vi riggade och medan vi väntade på lokal-TV körde Mike igång publiken. Den här gången visste alla vad som gällde och det blev riktigt ordentligt fokus.Fantastiskt!
Nu återstår bara en pratstund med Lirie och Izet ikväll och sedan bär det hemåt imorgon. Det känns som om vi har varit här betydligt längre än de få dagar det är. Intensivt, mycket intryck och härliga upplevelser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar