Foton från AMI Awards

Sophia och Peter tackar för utmärkelsen.

Sophia och prisutdelaren Benny Maslov - skådespelare, sångare, dansare och koreograf.

Foton/Photos: Hylton Waldek

Gala med glamour och tårar!

Vilken upplevelse! Jag är tillbaks på hotellet och försöker smälta dagens upplevelser. Bläddrar i den påkostade foldern som presenterar oss som fått pris. På insidan blickar drottningen i hög majestät. Hon är beskyddare av stiftelsen som står bakom priserna. Vi har fått AMI Awards 2010 i kategorin dans och tillsammans m Peter Larsson från Skövde hämtade vi vår statyett. Galan ägde rum i London film studios och i publiken fanns ca 450 personer.

Gissa om vi vår lite nervösa när det äntligen vår vår tur att ta oss till scenen med kamerorna som följde varje steg vi tog. Producenten gillade särskilt folks entré i trappor med 13-mannaorkestern som ackompanjerade med kända melodier. Trots strul m mick så tror jag vi blev hörda och Peters del av tacktalet nådde särskilt fram.

Så många fantastiska projekt och initiativ. Många fällde tårar emellanåt när det blev extra känslosamt. Jag lämnade galan så ofantligt glad och lycklig. Otroligt att man valt att blicka till Sverige o uppmärksamma vårt arbete. Men framförallt, det finns så otroligt mycket positivt som sker.
Det var en otrolig kick att få känna att vi är faktiskt med och bidrar. Det vi gör spelar roll. Och vi är inte ensamma!

Sophia på plats i London

På väg

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Dagen tar fart och blir på ett helt annat sätt än man planerat. Annorlunda. Men bra ändå. Igår var några möten inbokade som inte blev av. Av olika anledningar. Istället fylldes dagen av det där oväntade....

som ett jättelångt telefonsamtal, mitt på torget i Piteå, med Sam Brismo. Hur inspirerande och kreativt som helst. Ibland så klickar allting i vartannat. Kanske var det ett tecken att solen lyste stark och stor på hela mig...? Ett annat roligt och upplyftande möte med Kerstin Hamre, stateg inom Kultur och Hälsa vid Norrbottens Läns Landsting. Fast vi aldrig träffats förr så var det som om vi känt varandra hur länge som helst. Och hon är en av Share Musics vänner: De behövs.

Extra trevligt är det om man dessutom kan träffa vänner på ett riktigt konditori. Eller hur? Ett tips till alla som besöker Piteå: Ekbergs konditori på Sveriges första gågata i centrala Piteå. De har hur smaskiga sådana där gammeldags kakor som kongresser, jitterbug och lagom stora vetebröd.

På kvällen, på väg till nattåget i Älvsbyn.
Bussen far förbi Sikfors sågverk, upplyst i mörkret. Och jag blev alldeles stum när jag såg de oändliga rader av prydligt uppallat plank. Ur sågverket sprutade sågspånen så det yrde. Hur många träd har inte gått åt i produktionen? Och trots det så kan jag lova att det står massor med skog kvar i Norrland. Vilken rikedom.

Nu tar framtiden vid. I nästa veckas träffas Sophia, Åsa och jag i Gränna för att summera allt som hänt. Alla idéer och möjliga samarbeten.

Och hur Share Music går vidare.

Katali

Regn på piteå

... och inte bara på stadens gator utan också på mig. Då blev det extra skönt att komma in på stadens hotell med både bastu och bubbelbad i källaren.

På den fyra timmar långa bussresan från Umeå till Piteå passerade jag platser med namn som försatte mig i en sällsam stämning: Bygdeå. Ljusvattnet. Ursviken.

Det färgade liksom av sig på känslan efter sista mötet i Umeå. Med Kulturkraft och Stefan Andersson. Ansvarig för Umeås satsning inför utmärkelsen som EU:s kulturhuvudstad 2014. (www.umea2014.se)

Tänk om Share Music var med på något sätt? Då och där? Med en ny föreställning kanske? Tiden finns ju att arbeta fram en efterföljare till "Galamanta"...

Bara fantasin kan sätta gränser i en trakt som kryllar av barr och berg, snö och sol.

Och med platser som heter Täfteböle och Ytteråträsk.

// Katali

På väg längs bottniska viken

Tänk vad många möjligheter det finns till spännande och kreativa projekt.

På väg i den norra delen av Sverige, där de fysiska avstånden kanske är långa, blir jag alldeles uppfylld av de människor jag möter. Tänk om bara en liten del av allt det vi pratar kring skulle förverkligas? Ett enda av de tokiga och roliga och spännande och utmanande idéer som vi spånar kring... Ojojoj. Vad kul det skulle vara. Särskilt för de killar och tjejer som skulle vara med.

I vackra Örnsköldsvik till exempel. Där träffade jag nio personer från olika verksamheter i kommunen. Kanske kan vi få till ett samarbete mellan kulturskola, särskola och Share Music?

Eller i Umeå där jag är idag?

Tänk om universitetet här kunde kopplas till Share och lägga sitt perspektiv till det vi håller på med? Det vill säga kultur som förändrar och utvecklar. Varenda kotte!

Ikväll går jag på bio.

Hej från Katali

Och nu?

Hemma i Sverige igen efter att ha lämnat Tirana vid 5-tiden i morse efter några få timmars sömn. Gårdagen blev intensiv och vi var helt slut när vi lämnade Kukës.

Visst blev det en föreställning till sist, men det var nog det absolut rörigaste genrep som både Mike och jag har upplevt. Det kändes som om vi hade förlorat kontrollen... En person m nyckelroll saknades, men dök upp lagom i tid. Izet hade tagit med kostymer till vargen och kaninen som de plötsligt började prova mitt i. Men som det oftast blir till slut, så infann sig ett fokus och en koncentration när det väl var dags och som gjorde att det hela blev riktigt bra. Och det var härligt att se barnens glädje och ALB-aid gruppens entusiasm, som ingen kunde undgå.

Vi hade en liten publik med bl a personal från kommunen, vice borgmästaren som höll tal efteråt och tackade och lokal-TV som filmade. Och framförallt var föräldrarna där och det var kanske ändå viktigast.

För den här miniföreställningen var egentligen det viktigaste målet med det här projektet. Dels att få möjlighet att visa upp workshoparbete för andra, men också att ge en liten glimt av vilken betydelse en föreställning kan ha i påverksansarbete. För det är just det som det här projektet handlar om. Att lyfta fram människor med funktionsnedsättning och visa på möjligheter. Att alla är värdefulla och kan uttrycka något.

Med den verklighet vi har i Sverige är det svårt att ta in kontexten som råder i Kukës. Lirie som ansvarar för centret berättade efteråt hur de har gjort hembesök hos familjer med barn som har funktionsnedsättning och att gensvaret hos föräldrarna inte var det de hoppades på. Tvärtom - många föräldrarna vill inte samarbeta. De skäms över sina barn och vill inte ge dem möjlighet att delta i aktiviteter. De väljer hellre att ha barnen hemma än att låta dem gå i skola eller till centret. Lirie menar att Kukës är långt efter övriga Albanien och att i städer som Vlora och Tirana råder det en helt annan syn på funktionshinder.

Därför är det så oerhört viktigt med gruppen från ALB-Aid, som verkligen lyfter fram sin funktionsnedsättning och visar att det inte hindrar dem från att vara aktiva. De är oerhört stolta över vad de kan göra - trots sin skador. De gjorde en jägarscen i spelet och en av dem uttryckte: "Det är jättebra att vi visar att vi kan jaga, trots att vi har funktionsnedsättning".

Så vad ska hända nu? Alla inblandade vill fortsätta samarbetet. Vi har diskuterat tänkbara alternativ - alltifrån en Share Music-kurs med deltagare också från Sverige, som arbetar fram en föreställning som kan spelas i den stora utomhusteatern. Men det är nog ett mera långsiktigt mål att sträva efter. Nästa steg tror vi är att jobba med en föreställning som involverar fler lokalt. Kanske musiklärarna från de fem skolorna kunde delta med en funktionshindrad elev från sin skola (för det finns elever med funktionsnedsättning om än alltför få) tillsammans med den här gruppen? Och så spelar man utanför varje skola och bjuder in föräldrarorganisationerna att närvara. På så sätt hoppas vi att man börjar prata o att vi sakta men säkert kan förändra synen så att man anser att människor med funktionsnedsättning är ok.

Lirie avslutar sin beskrivning av situationen i Kukës med att säga: "Det är en mörk bild jag beskriver, men så är verkligheten. Men jag är ändå optimistisk inför framtiden - trots allt."

Och jag tänker att det vi kan fortsätta bidra med i förändringsarbetet är att förmedla det vi kan och vet fungerar. Att kommunicera genom scenkonst är oslagbart. Och det är därför vi behövs och ska återvända.

Sophia

Imorgon - forestallning!

En tva dagars workshop med uppspel. Kan det bli nagot?? Joda, men det
rader visst kaos. Nar Mike instruerar pa engelska kommer det markligt
nog sisadar fyra instruktioner pa albanska tillbaks. Sa personen som
ska ta emot instruktionen blir nagot konfunderad. Och vi undrar vad som
sagts eftersom det i regel endast ar en av dem som pratar som forstar
engelska... Men valviljan ar enorm!!

Vi har nu ett antal sma scener som vi satter ihop med musikstycken
daremellan. I eftermiddags vad det musik som gallde - en av killarna sa
igar till oss att pa formiddagen kan ni kora er agenda och det ni har
planerat men pa eftermiddagen ar det var och da ska vi spela!

Vi fick en extra medlem i gruppen under dagen. En kille som har
forlorat bada handerna och benen pga mina men som spelar piano anda.
Han satter en plasthylsa pa protesen som blir ett forlangt finger som
han spelar med. Och allt gick i traditionella skalor som vi sedan
byggde vidare pa.Fonstrerna var vidoppna och vi hade bade sma oh stora
ahorare...

Nu ar det dags att fa nagra timmars somn innan boneutroparen kallar
till ny dag...!

Sophia